Yhteiset Lapsemme 4/2022 Hallituksen palsta: Våga vara, en kolumn om mod 

Text: Oscar Lehtinen

Det tog 25 år för mig att bli intresserad av min egen adoption. Detta skedde då mitt första barn kom till världen och jag första gången upplevde en annan människa som liknade mig, fast mycket sötare.  

Ungefär 13 år senare så har jag varit med om att starta en förening för vuxna internationellt adopterade (VIA) och en podcast av adopterade för adopterade och deras familjer, Adoptoidun ääni/De adopterades röst och förra året blivit invald som suppleant i Yhteiset Lapsemme/Våra Gemensamma Barns styrelse. Det som jag ännu inte gjort är att återvända till mitt hemland Colombia. 

Jag fick nyligen höra att det är vanligt att adopterade som reser tillbaka till sitt ursprungsland känner ett behov att göra resan själv. En del åker ensam och en del väljer att åka med sin familj men har ett behov att utforska ursprungslandet lite på egen hand. Att få höra detta lyfte en stor tyngd från mina axlar, jag var inte ensam. För det som länge hållit mig och troligen ännu också håller mig från att resa är att jag inte vågat eller velat säga att jag vill åka ensam. Jag känner skam att inte vilja ta med någon och dåligt samvete över tanken att åka ensam.  

Popayán, staden uppe i bergen där jag kommer ifrån är starkt påverkad av spansk kollonialism på 1500-talet och är byggd enligt europeisk stil där husen är av vit sten. Då man kollar google street view så ser man en mysig stad med vackra väggmålningar och ett vackert universitet i staden, som är ett av Colombias äldsta. Min dröm är att en dag sitta på trottoaren med ryggen mot en av de fina väggmålningarna och titta på människor som går förbi. Där föreställer jag mig att jag sjunker in bland personer som ser ut som jag och allt jag har är tid att suga in energin omkring mig. 

Till yrket är jag krisarbetare på Krisjouren för unga som är en del av HelsingforsMissions verksamhet för unga. HelsingforsMissions mission är att minska ensamheten hos var och en av oss. Själv hittade jag till Krisjouren för unga efter att ha jobbat som ungdomsarbetare och senare speciallärare och märkte att oftast handlade inte elevernas dåliga prestationer på bristande intelligens, utan mycket oftare på grund av att eleverna hade det tungt i vardagen på andra områden än i skolan och då blev det inte energi över för skolprestationer. När eleverna mådde psykiskt bättre blev prestationerna bättre. Därför fann jag ett större intresse i att se till att eleverna mådde bra framför att lära ut olika skolämnen, och detta tog mig från lärarroll till krisarbetare som besöker skolor med föreläsningar och workshoppar om hur man kan ta hand om sin mentala hälsa.  

Under karriären har min relation till ensamhet blivit rikare, mindre skrämmande och ett verktyg att stöda andra genom såväl samtalsstöd för enskilda individer, som par eller i form av grupper och workshops. Det har ändå inte varit en lätt väg, det har krävts sju år av terapi, burnouts och stort stöd av familj och vänner, vilket jag är oerhört tacksam för. Att våga börja prata om sin mörka sida, erkänna till sig själv och omvärlden att det finns mentala sår som inte läkt och styr ens handlingar är något jag är väldigt stolt över och är en erfarenhet jag inte skulle byta ut mot något. När jag vågade börja prata märkte jag att det är tyngre att gömma sina svagheter än att acceptera dem och vara ärlig med dem. Och är jag ärlig med mig själv och andra så vill jag åka ensam tillbaka till staden i bergen, Popayán. 

Oscar Lehtinen, 38 

Krisarbetare på Krisjouren för unga/HelsingforsMission.  

Adopterad från Popayán, Colombia 1985 

Styrselsesuppleant, Våra Gemensamma Barn rf.